|
12
juni
09.00 avresa från Audi Camp i Maun efter en god frukost med
destination Moremi National Park. Ungefär 50 km innan Maun
byttes den asfalterade vägen ut mot sand och grusspåren
som skulle ta oss hela vägen upp till Zimbabwes gräns.
Inom 20 minuter efter det att vi lämnat den asfalterade vägen
började vi se våra första vilda djur springbock,
giraff, vårtsvin och elefant. Inte dåligt med tanke
på att vi inte ens kommit in i Parken ännu.
Vi
kom fram till parkens södra entré strax innan lunch
och efter ytterligare en timmes färd hade vi kommit fram till
vår lägerplats med det outtalbara namnet “Xakanaxa”.
Det här är vår första äkta lägerplats
i vildmarken! Vi är mitt i Moremi – det finns inga stängsel
och djuren strövar omkring fritt!
Under kvällen skulle vi få ett exempel på detta.
Lägerplatsen är belägen längs en sandstig med
våtmark på ena sidan och på andra sidan savann
och skog. Det finns 7-8 lägerplatser, alla med sin egen eldstad
och vattenkran. Varje plats är uppskattningsvis 50 m lång
så man kan inte säga att grannarna inkräktar på
ditt område. Det finns till och med toaletter och kallvattenduschar
i ett tegelhus beläget i mitten av de 8 lägerplatserna.
Den här eftermiddagen tog vi vår första egna “gamedrive”
under ungefär 2,5 timmar. Inte långt från lägret
finns ett stort vattenhål och här såg vi vår
första riktigt stora hjord med elefanter. Vi såg också
giraffer, zebra och massor med springbockar allt medan solen höll
på att gå ned. Denna första dag i det “riktiga”
Afrika hade verkligen motsvarat våra förväntningar.
Väl
tillbaka vid lägerplatsen slog vi upp taktälten på
10 minuter och började med kvällens middag. Det var nu
vi insåg att vi verkligen var ute i “bushen”. Pang
mitt i middagen bestämmer sig en "lokal invånare"
för att ansluta sig till oss. En stor flodhäst kommer
grymtande upp från deltat 4-5 meter bort. Helt lugnt utan
att bry sig om vår middag fortsätter den med sin egen
en stund innan den vandrar vidare.
13 juni
05.30 wake up call, dags för morgon-safari. Redan innan vi
klättrat ned från tälten hör vi grymtandet
från ett lejon. Eftersom det fortfarande är mörkt
ute, är det med blandade känslor vi klättrar ned
till marken. Vi packar
snabbt ihop bilen och far iväg. Vi såg vårt första
lejon inom 30 min efter det att vi lämnat lägret. Detta
var mer än vad vi vågat hoppas på och inom loppet
av ett par minuter vandrade ytterligare ett lejon över vägen
mitt framför oss!
Efter
3 timmars safari återvände vi till lägret för
en
efterlängtad frukost. Vi njöt av solen och värmen
under resten av förmiddagen och början av eftermiddagen,
det var riktigt skönt efter morgonens första kalla timmar.
Efter eftermiddagens safari och kvällens middag visade det
sig att vi fick besök även idag. När vi efter middagen
som bäst satt och njöt av en god maltwhisky hördes
ett knakande och brakande inte långt bort. Några sekunder
senare till allas häpnad visar sig en stor svart skepnad i
månljuset. Elefant!! Alla reste sig ur sina stolar och stirrade
i riktning mot denna hägrings närvaro. Månljuset
var så starkt att
de vita betarna glimmade i dess sken. Elefanten kom nu närmare
och gick upp på en liten kulle för att äta av grenarna
på trädet som stod där. Avståndet var nu mindre
än 10 meter mellan oss. Det var dags för oss att hoppa
in i
bilen. Inne i skyddet av bilen kunde vi sedan se hur elefanten lugnt
gick förbi bilen genom vårt läger utan att röra
eller trampa på några av de saker som vi lämnat!
Vi satt länge tysta och förundrade innan någon öppnade
munnen. Hur skulle något kunna slå detta?
|
|
15
juni
I dag har vi en lång resa framför oss. Först ca.
100 km från Khwai Camp ut ur Moremi och sedan vidare norrut
mot Savuti och Chobe National Park. Under den korta sträckan
vi körde mellan parkerna fick vi möjligheten att köpa
lite mer buteljerat vatten, läsk och öl i den lilla byn
Khwai. När vi väl kommit in i Chobe via Mababe Gate bestämde
vi oss att stanna för lunch. Vi dukade upp vid sidan av vägen
i skuggan av ett akaciaträd med utsikt över den afrikanska
savannen. Lunchen bestod av smörgåsar med tonfisk och
nykokta ägg, samt en kall öl. Det kändes som en scen
ur “Mitt Afrika”.
16
juni
Halvvägs till Linyati Camp stannade vi vid sidan av stigen
och gjorde kaffe till den något försenade frukosten.
Vi njöt länge av det stillsamma lugnet innan vi fortsatte.
Vi kom fram till Linyati 12.30 efter en minst sagt skakig färd.
Eftersom jag kört denna ganska krävande sträcka själv
kändes det som om alla drömmar jag någonsin haft
om att köra “off road” i afrika gått i uppfyllelse.
Om man dessutom lägger till alla elefanter som korsat vår
väg och alla underbara vyer kan jag inte tänka mig något
mer upphetsande i detta ögonblick.
28
juni
I dag är det dags att påbörja hemresan söderut
med den första etappen till Kubu Island i Makgadikgadi Salt
Pans. Första delen av resan är på asfalterad väg
till Nata, nästan 250 km. Från Nata reser vi västerut
och in i saltöknen ungefär 20 km väster om Nata.
Enligt vår guide finns det två vägar till Kubu
Island, en lite enklare längs “kanten” av Makgadikgadi
med fantastiska vyer av öknen eller en svårare mycket
intressant väg tvärs igenom saltöknen (med risk för
att fastna i den mjuka leran). Vi bestämde oss för att
välja det något enklare alternativet. Till en början
kändes vyerna som en besvikelse, det såg inte speciellt
annorlunda ut än i Chobe, sandigt, låg sparsam växtlighet
med en del akacia-träd på sina ställen. Inom 15
minuter förändrades landskapet totalt, vi kom ut på
en stor, platt och vidsträckt yta. Jag har ingen aning om hur
långt vi kunde se, bilderna lurade våra ögon, stora
svarta strutsar såg ut att komma gående mot oss i fjärran.
Vi hade nu ändrat riktning och kommit ut en bit i Saltöknen
in i det området med risk för att fastna i leran, men
oj vad vi var nöjda med vyerna. Detta var exakt vad vi kommit
för att få se.
Solen
stod högt på en klarblå himmel och det gråvita
saltet bländade oss i hettan. Vi kunde se miltals utan att
få någon annan bil i sikte, det satt bra med en kall
öl just då. Efter denna paus fortsatte vi söderut
med destination Kubu Island. Det torra dammet som yrde upp i luften
gjorde att
vi såg ut som ett ångtåg på väg och
trots att alla fönster och ventilationen var avstängd
kunde man känna dammet krypa upp i näsan. Vår stora
oro var dock att under det centimetertjocka, torra ytskiktet kunde
vi känna hur den grå leran försökte suga oss
fast. Trots att vi la i fyrhjulsdriften och höll relativt hög
hastighet kände vi hur farten minskade när ytskiktet brast
och leran fick fäste på däcken. Efter några
kilometer blev underlaget fastare
och vi kunde börja ana konturerna av Kubu Island i fjärran.
När vi kom närmare kunde vi se dessa enorma apbrödsträd
“Boabab” som Kubu Island är känt för. Det
var en överdådig vy, grå klippor formade av väder
vind, rosaröda “Boababs” som en liten ö mitt
denna jättelika saltöken.
|
